KJENN DEG SELV - GLEM DEG SELV
ALT MED MÅTE
Tonar
Kan tonar nå fram
til forsteina hjarte
løyse det harde i hug og tanke
gjere fienden om til ven
der mistru gror
som klungerkjerr?
Kan tonar i eteren finne veg
der ord ikkje maktar
å trengje gjennom
rive ned piggtråd og murar av hat,
lokke fram kjærliek,
det gode som finst i menneskehjarta
utover vår vide, krigsherja jord?
Halfdan Rasmussen: Definitioner
Tage Danielsson: Råd til et nyfödt barn
Inger Hagerup: Vær utålmodig menneske!
Piet Hein: Een Verden - eller ingen?
http://www.peacepoem.com
Til forsiden
Epost: [email protected]
http://www.peacelink.nu
Sagans saga
av Gudrun Jacobsson, 11 år i 1957
Sagan fanns i världen. Den var tusen små ord. De hade ställt sig i en lång rad. Alla orden trängdes, alla ville stå först. Jag först, jag först, sorlade orden och knuffades.
Sch, sssuus, susade vinden, ordning, ordning, mina små ordvänner, bilda kö. Men det var inte lätt minsann att ordna kö. Orden visste inte vad kö var. De bara tränges och vimsade omkring.
Solen skrattade. Kära vind, blås på dem, så de far omkring huller om buller, för värre oreda än det här kan det väl knappast bli.
Jag vet, susade vinden, hör, alla små ord, hör, hör. När jag blåser i min flöjt, så ska ni springa och gömma er var ni kan.
Var vi kan? frågade de små orden. Just det, susade vinden, var ni kan. Ni är väl självständinga, mina vänner. Hör, nu blåser jag. Och en den allra klaraste ton sprang ut i luften, dallrade över ängen, for i en mjuk båge över sjön och vände så tillbaka till vinden igen.
Orden hade skyndat sig allt vad de förmått, och så väl hade de gömt sig, att inte ett enda litet "så" eller "och" eller jaså" fanns att se.
Solen skrattade. Vind, min vän, det där gjorde du bra, nu blev det lugnt, nu kan jag lysa och värma utan att mina strålar blir knuffade av alla dessa ord.
Vinden svarade inte men blåste ännu en klar ton i sin flöjt, medan den viskade: Far ut och sök ett hjärta till fristad. När du funnit det, skall du stanna där för att de gömda orden skall leva.
Tonen for ut, och när dagar och nätter fötts och dött, årstiderna gjort sina besök på jorden i den ordning som bestämts en gång vid deras tillblivelse, då fann tonen ett hjärta hos ett barn.
Var det fanns? Jo, någonstans i världen, i en stad eller i en skog eller satt det vid havet en sommarafton och plaskade med sina bara fötter i vattnet, det havsvatten som kommer från de stora oceanerna.
Ingen vet det, men tonen fanns nu i barnets hjärta, och barnet såg de gömda orden. De fick sitta kvar på sine självvalda platser, som kunde vara i kanten av trädens skugga, på ett löv i toppen av en gren, i solens skratt, i havets vågor, eller i ett barns händer. Kanhända det fann dem i en skål med rosor, små rosensyskon som lyste gula. Överallt hittade barnet orden, lekte med dem, mindes, och berättade så, som det sett.
Så är sagan om sagan på jorden.
Sagan är de gömda orden som endast den kan se, som önskar vindens ton i sitt hjärta.
Fra "Små blå ord", dikter av Gudrun Jacobsson, Rabén & Sjögren, Stockholm 1957.