För två tusen år sedan sa Cicero "det finns två vägar att lösa konflikter, genom förhandlingar eller genom våld. Den första vägen är avsedd för människor och den andra för vilda bestar."
Vart är Europa på väg? Mot forhandlingar eller mot våld? Konfliktlösning genom forhandlingar eller genom våld? Syftet med EU:s nya säkerhetsstyrka uppges vara fyra; humanitära insatser, fredsbevarande insatser, konfliktförebyggande insatser, och fredsfrämjande insatser.
Under tio år gjordes inget för att rädda Kosovo undan krig. Det var fler varningssignaler än någonsin, men varken Sverige, EU, NATO eller USA gjorde något för att finna en fredlig lösning genom förhandlingar så som görs på Nordirland och i Mellanöstern. I konflikt med FNs vapenembargo forsågs alla parter i konflikten med vapen och kosovoalbanska extremister fick hjälp att bygga upp en armá, vilket underminerade Rugovas ledarskap. Kosovoalbaner som förespråkade ickevåld lever nu under NATO-ockupation. Yugoslaverna använde däremot ickevåldsmetoder för att göra sig av med Milosevic, något som varken sanktioner, isolering eller bomber skulle Iyckats med.
EU och Sverige kan lära av detta. Lära att EU måste bli mycket bättre på tidig varning, konfliktanalys, konfliktförebyggande, förhandlingar och samarbete med FN. Men denna lärdom dras inte. Istället görs Kosovo till modell: ´allt var utmärkt, men EU måste bli bättre på konflikthantering´ vilket i klarspråk betyder att bomba dem vi inte tycker om och inte låta USA ta initiativet nästa gång.
Om syftet med EUs säkerhetspolitik är humanitära ingripanden, fredsbyggande, fredsförebyggande och fredsskapande, kan det vara värt att fråga sig: Hur ska JAS-plan, robotar, u-båtar, stridsvagnar, hangarfartyg och kustkorvetter kunna användas för dessa syften? För konfliktlösning genom forhandlingar? Knappast.
På min fråga på vilket satt sådana offensiva vapen kan användas för fredsbevarande och humanitära insatser och lösande av civila konflikter fick jag det något bisarra svaret av Björn von Sydow (Sveriges forsvarsminister, red.) när han för några månader sedan besökte utrikesutskottet i EU-parlamentet: "Vi vill skapa fred, vara effektiva och skydda våra soldater. Då måste vi ha överlagsenhet i under-rättelsetjänst; t ex satelliter, högflygande flygplan som behöver skyddas, ha en väl sammansatt styrka, kunna transportera flyg på hangarfartyg och ha ubåtar till stöd och hög försvarsteknologisk formåga"
Om Cicero fortfarande levt betvivlar jag starkt att han skulle klassat detta som fredlig konfliktlösning - som en väg värdig människor.
Den svenske forsvarsministerns väg att Iösa konflikter är dock helt i överensstämmelse med den rapport (Lalumière) om utvecklingen av EU:s militära medel och resurser som parlamentet tidigare antagit.
Jag citerar: "betonar de europeiska ländernas svaghet eller brister i förhållande till Forenta Staterna vad gäller kommunikationer, kommandon, kontroll och information, strategisk rörlighet (tunga lufttransporter, bränslepåfyllning i luften) underrättelsemottagning, förmåga att tränga genom motstandarnas luftförsvar, förmåga att attackera i alla väder och dygnet runt, precisionsstyrda robotvapen och kryssningsmissiler, svaghet och brister som avslöjades genom kriget i Kosovo" och vidare "föreslår därfor att medlemsstaterna skall anstränga sig för att åtgärda bristerna på området."
I klartext en rejäl upprustning.
Det är viktigt med internationellt samarbete för att förhindra krig och konflikter. Det är lika viktigt att det internationella samfundet bidrar till att lösa konilikter och att bygga upp det civila samhället efter krig och förtryck. Självklart ska Sverige fortsätta att ta aktiv del i sådana insatser.
Men frågan är hur man bäst bidrar till en fredlig utveckling och till byggandet av stabila och demokratiska samhällen i tidigare krigshärdar. Sveriges regering har beslutat bidra med 1900 soldater till EU:s snabbinsatsstyrka. Dessa trupper utgör inte bara en ökning av tidigare utfästelser, utan de är offensivt utrustade med både JAS plan och ubåtar och robotar.
EU säger sig bygga upp en gemensam insatsstyrka för konfliktlösning, men den säkerhetsstyrka EU nu skapar har en planerad räckvidd på 6000 kilometer från Bryssel, vilket täcker in allt från Sydafrika och stora delar av Nord och Sydamerika till Kina och norra Australien.
Vilka kriser så långt från Europa kan rimligen hota Unionens intressen? Den frågan ställde jag till Björn von Sydow. På det fick jag inget svar, men en förklaring att han studerat Östra Timor som ett typfall. EU planerar uppenbart ta över FN:s roll utan att seriöst diskutera detta med sina medborgare och utan internationell rätt som grund.
Med vilken rätt kan EU då ifrågasätta Rysslands lösningar av sina problem med Tjetjenien eller Kinas med Taiwan?
Björn von Sydow (Sveriges försvarsminister. red) sa att man ska följa principen i FN stadgan, men på en direkt fråga från en dansk parlamentariker om Sverige kommer lägga in sitt veto mot insatser utan FN mandat, blev svaret förunderligt nog att det får bedömas från fall till fall. Men FN stadgan är att betrakta som internationell rätt och kan naturligtvis inte tolkas från fall till fall.
Dagens och morgondagens konflikter är i första hand etniska, religiösa och sociala. De kan aldrig lösas med varken stridsvagn 90 eller JAS-plan. I stället för att koncentrera sig på att söka upptäcka och Iösa konflikter med diplomatiska, politiska och ekonomiska medel och forbättra relationerna mellan människorna, koncentrerar EU sig på den militära vägen. Och risken är stor att det blir militära lösningar som i första hand tillgrips vid konflikter.
Internationella säkerhetsstyrkor är redan bastioner fär manlig kultur. Jag undrar därfor varför den svenska regeringen envisas att jämföra muskelstyrka och manlig potens med andra europeiska regeringar genom att sända offensiva trupper istället för att fokusera på prevention och civil krishantering.
Det är kvinnor och barn som utsatts för de största riskerna vid väpnade konflikter - risken att dödas, våldtas eller trakasseras - men regeringen vill bidra med offensiva trupper och krigsflygplan. Sverige har gedigen erfarenhet av civil konflikthantering. Låt oss därfor istället bidra med civila styrkor som en motvikt till andra landers stridsstyrkor.
Trenden mot en militarisering av EU är oroande. Och detta sker utan en öppen och seriös debatt.
Jag stöttar utvecklingen av tidiga varningssystem och katastrofbistånd men inte snabba militära ingripanden. Vi borde bidra till att bygga upp samhällen politiskt och ekonomislit och hjälpa det civila samhället
Demokratisering i stället for militarisering
Som Europaparlamentets rapportor för kvinnors deltagande i en fredlig lösning av väpnade konflikter, har jag utarbetat en strategi fär integrering av jämställdhetstänkande i allt europeiskt säkerhetsarbete.
Idag utesluts kvinnor systematiskt från de flesta formella fredsinitiativ. Statistiken talar for sig själv. I Tadjikistans fredsförhandlingar var endast en av tjugosex delegater kvinna, fastän kriget skapat 25000 änkor.
Fredsförhandlingarna i Sierra Leone behandlade ett vitt spektrum av frågor om återuppbyggnad och maktfordelning. Men trots inbördeskrigets exceptionellt brutala attacker mot kvinnor och flickor bortsåg fredsförhandlingarna från kvinnors rättigheter, intressen och prioriteringar. Vid de första fredsförhandlingarna i Arusha om Burundi var bara två av 126 delegater kvinnor.
Till och med på sin egen bakgård har EU misslyckats. Inga bosniska kvinnor deltog i fredsförhandlingarna som satte punkt for kriget i Bosnien. Detta trots att hela världen var medveten om de systematiska våldtäkter som kvinnor utsattes för och det ansvar kvinnorna skulle tvingas ta för att bygga upp samhället igen. Vid förhandlingarna efter NATO:s bombning av Kosovo deltog endast en kvinna.
Sverige har varit den främsta förespråkaren för fler kvinnor i fredsbevarande operationer, men vi har inte matchat retorik med handling. Bara 3 procent av svenskama i UNPROFOR i forna Jugoslavien var kvinnor och bara en svensk kvinnlig polis tjänstgjorde i Mozambique.
Än värre är att uteslutandet av kvinnor från fredsförhandlingar runt om i världen ofta beror på aktivt motarbetande av kvinnor. Två före detta OSSE-anställda i Kosovo har berättat for mig hur de avskedats efter att alltfor kraftfullt ha påpekat att kvinnor systematiskt utesluts från demokratiseringsprocessen
En av dem vittnar om hur hon "snart insåg att alla höga FN- och OSSE-poster innehades av män som gärna diskuterade sammansättningen av serber och andra etniska grupper inom olika politiska och rättsliga organ, men som vägrade vidta åtgärder för att främja kvinnors deltagande i återuppbyggnaden av Kosovo". Hon betonar att "Iedare för kvinnogrupper och organisationer är djupt förgrymmade för att de internationella organisationema ignorerar dem".
Kanske präglas fortfarande synsättet om kvinnors deltagande i fredsproccsser av de värderingar jag mötte när min rapport om kvinnor och fred skulle beslutas om: "kvinnor ska inte delta i fredsarbetet. Förstår ni inte att vi män krigar for våra kvinnor."
Man kan inte bygga ett hus på en halv grund. Om man utesluter 50 procent av befolkningen och deras behov och prioriteringar i fredsförhandlingar får vi ingen hållbar fred. Kvinnor måste delta fullt ut i alla fredsförhandlingar och allt återuppbyggnadsarbete.
Även om kvinnor generellt uteslutits från formella fredsprocesser så har kvinnoorganisationer historiskt spelat en roll i många fredsprocesser. Jag tänker inte bara på Lysistrates kärleksstrejk for att tvinga mannen att sluta fred i Aristofanes pjäs.
Efter grundandet av Women's International League for Peace under första världskriget skapade kvinnor runt om i världen en lång rad fredsorganisationer. I nutida konflikter - från Irland och Mellanöstern till Sudan och Somalia - har kvinnor gått över stridslinjer för att söka skapa fred.
För att använda Kofi Annans ord: "I krigshärjade samhällen är kvinnor ofta civilisationens stöttepelare ... De är de främsta fredsförespråkarna."
Jag säger givetvis inte att kvinnor till sin natur är fredligare än män - kvinnor förespråkar också ofta nationalistisk propaganda och uppmuntrar makar och söner att ansluta sig till väpnad kamp. Men det är viktigt att kvinnors fredsinitiativ Iyfts fram och erhåller politiskt, tekniskt och finansiellt stöd från medlemsstaterna och kommissionen
Framförallt vill jag undvika att kvinnor och deras organisationer uteslutas från fredsinitiativ på det sätt som skedde i till exempel El Salvador. Trots att de kampat sida vid sida med männen uteslöts de från flera återuppbyggnadsprogram.
Sveket mot kvinnor gäller inte bara arbetet med återuppbyggnad. Massvåldtakterna av mellan 20 000 och 50 000 kvinnor i det forna Jugoslavien fick visserligen stor uppmärksamhet, men när offren sökte rättvisa genom den internationella krigsforbrytartribunalen i Haag fick de varken vittnesskydd eller psykologiskt stöd. Följden blev att få vågade vittna.
En internationell domstol som behandlar sexuellt våld som krigsforbrytelse - lika med tortyr och terrorism - är ett måste för att bryta trenden att systematiskt använda våldtakter som en krigsstrategi. Vi kan inte tillåta straffrihet. Om forövarna tillhör en stridande fraktion eller en fredsbevarande styrka ska kvitta.
Den nya permanenta, internationella brottsdomstolen (ICC) kan fylla denna lucka i internationell rätt men beslutet måste först ratificeras av 60 länder. 139 stater har undertecknat stadgan, men tyvärr har bara dryga 30 ratificerat. Tidsfristen löper ut vid årsskiftet.
Fler kvinnliga fredsövervakare är ett annat m¨ste i kampen mot sexuellt våld under väpnade konflikter. Studier visar att när kvinnor deltar i FNs fredsbevarande styrkor, förbättras relationerna till lokalbefolkningen och den almänna moralen höjs.
I Sydafrika anses den höga andelen kvinnliga fredsövervakare (53 procent) ha lett till ökat kvinnligt politiskt deltagande - både som väljare och parlamentsledamoter. Sydafrikaoperationen är en av flera som haft en stor andel kvinnor, andra uppdrag inbegriper Guatemala och Namibia. Kvinnliga fredsävervakare har bevisligen lättare att bistå kvinnor som utsatts för sexuella overgrepp - i många fall av män i uniform.
Närvaron av manliga fredsövervakare deremot ökar sexuellt våld och prostitution. FN-soldater från EU-länder har till och med skickats hem efter anklagelser om sexuellt våld i Somalia och Mozambique. Men, eftersom våld mot kvinnor ofta forklaras med manligt gruppbeteende, kan flera kvinnliga fredsövervakare minska risken for övergrepp.
Parlamentet har därför ställt sig bakom mitt krav att kvinnor bör utgöra minst 40 procent i allt fredsarbete for att upptäcka och Iösa konflikter och återuppbygga samhällen igen.
Alla fredsövervakare - kvinnor och män - behöver jämställdhetsutbildning för att respektera och förstå den civila befolkningens behov och prioriteringar. Det gläder mig att meddela att Sveriges riskpolischef när jag kontaktade honom snabbt nappade på idén. Nästa grupp poliser som åker till Bosnien har fått genomgå en genusutbildning.
I den nya EU-resolutionen kräver jag också att kommissionen och medlemsstaterna vidtar en rad andra åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och barn under väpnade konflikter. Alltför ofta är kvinnor sista prioritet.
Som Kofi Annan så vältaligt uttryckte det: "Kvinnor och barn först brukade vara den fras som användes om platserna i livbåtar. Nu verkar det som om den gäller ofren i väpnade konflikter."
Men han tillägger: "Låt oss inte glömma att for samhällets utsatta - som hotas av hunger och katastrof - är vi i livbåten. Låt oss se till att kvinnor och barn alltid kommer först."
Mot bakgrund av detta kräver jag i min rapport ett jämställdhetstänkande i all katastrofehjälp. Till exempel i planeringen av flyktingläger vad gäller placering av toaletter, belysning, lämpligt husrum for ensamma kvinnor och säkerhet från överfall vid vatten och vedhämtning. Vidare måste offer för överfall och våldtäkt få tillgång till psykologisk rådgivning.
Dessa är huvudkraven i den strategi jag tagit fram om kvinnor och väpnade konflikter. Utarbetandet av denna nya EU strategi har skett i nära samarbete med FN och de ligger därför väl i linje med säkerhetsrådets resolution 1395 om kvinnor, fred och säkerhet som antogs ungefär samtidigt som min rapport under förra hösten. Jag har blivit utsedd att delta i en expertgrupp som följer upp säkerhetsrådets resolution och vi arbetar aktivt med att ta fram en strategi for hur dessa förslag kan förverkligas.
Jag vill betona att den svenska regeringen aktivt måste arbeta för att EUs snabbinsatsstyrka inte forvandlas till ett mini NATO. EU behöver inte tävla med amerkanarna. EU bör istället producera en regional fredsbevarande och fredsbyggande styrka som kan rycka in på uppdrag av FN. Inte uppfylla visionen om ett gemensamt försvar i federalstaten Europa.
Så vad kan ert nätverk göra for att skapa en fredskultur? Hur kan ni stödja fredlig lösning av väpnade konflikter? Jag har idag givit er några exempel och jag vill betona att ni måste kräva detta av era regeringar - inte be om det!
a) en klar policy att tillgripa konfliktlösning istället för militära ingripande;
b) lika mycket pengar till fredsarbete som till militären;
c) kvinnligt deltagande i all konfliktlösning;
d) fler kvinnliga fredsövervakare;
e) ett tillägg till Geneve konventionen så att våldtäkt klassas som krigsforbrytelse;
f) fullt stöd för FN som världens fredsorgan;
g) konfliktlösning som en naturlig del av alla utbildningsplaner; och
h) kvinnoorganisationers rätt att delta i fredsbyggande.
Så länge vi ignorerar hälften av befolkningen kan vi inte uppnå hållbar fred. Fred är en alltför tung börda att lägga på endast en institution, en regering eller ett kön. Hållbar fred kan inte skapas om man bortser från halva mänskligheten. Fred kan bara uppnås om kvinnor fullt ut tar del i hela fredsprocessen.
Cicero visste redan för 2000 år sedan att endast vilda bestar söker Iösa konflikter genom våld. Det är hög tid att Europa fokuserar sig på Iösandet av konflikter - inte utkämpandet av konflikter.
Tack.
Spørsmål om rakettskjold: Industrien støtter Bush, men det finnes motstand i kongressen. Dette prosjekt er ikke mulig uten satellittstasjoner i England, Groendland og Norge. Derfor er det viktig å presse på vår regjering for at de ikke lar dette gjøres.
Eva Nordland ønsker et nordisk prosjekt som samler de gode eksempler til oppdragelse /skoler som unngår konkurranse samfunn men gir respekt for individualitet. Disse gode eksempler kunne utvides fra 10% av barna til alle barn.
Maj Britt Theorin konkluderer med å understreke nødvendighet å lage nettverk, stille krav og skrive brev.